Marknadskrafterna inom livsmedelsproduktionen är ett hot mot planetens överlevnad och människors liv och hälsa.

Åke Paulsson, Östanbäck, Skellefteå, 2020-11-30

Under klimatkonferensen i Paris 2015 lade den franska jordbruksministern och hans departement fram ett förslag som kom att kallas ”Fyra Promillesinitiativet”. Det kom att undertecknas av ett stort antal stater och bland annat Sverige.

Det franska jordbruksdepartementet hade räknat fram att om planetens bönder skulle öka humushalten i sina jordar med fyra promille per år skulle det kompensera för mänsklighetens koldioxidutsläpp.

Om man dessutom kan öka utöver fyra promille kommer det leda till en nettosänkning av koldioxiden i atmosfären. Denna metod är en av de snabbaste och mest effektiva metoderna för att sänka koldioxidnivåerna i atmosfären.

En ökning av humushalten i den odlade jorden har flera andra positiva effekter. Vattenupptagningsförmågan förbättras och också förmåga att hålla kvar vatten i marken. Jordens bördighet ökar – humushalten är just ett mått på bördighet. Humus är organiskt material (växtdelar, mikrober, mm) som är kemiskt bundet så att det oxiderar långsamt till koldioxid.

En ökad tillförsel av organiskt material till marken ökar mängden mikroorganismer såväl som mängden insekter och småkryp. Det gör de odlade arealerna mindre utsatta för insekts- och svampangrepp. Mångfalden av småkryp minskar möjligheten för insektsangrepp och svampangrepp att få frodas i fred och bli
”pester”.

Världens jordbruksmarker har förlorat mellan 50 och 70 procent av sitt ursprungliga humuslager. Det har omvandlats till koldioxid. Omvandlingen startade med plogens införande i jordbruket för tusentals år sedan. I USA gjorde koloniseringen av prärien i början av 1900 talet att jordbruksmarken på lite mer än en generation blev obrukbar. Områden har blivit obrukbara och med konstgödsel har de omvandlats till kemiska öknar.

Att öka humushalten i jordarna är en självklarhet för ekologiska odlare. Men att ställa liknande krav på den konventionella odlingen borde var lika självskriven. Om de konventionella odlarna ökar humushalten i sina jordar, minskar behovet av konstgödsel, insekticider och fungicider på sikt och med tiden blir behovet av sådana insatsmedel bara en kostnad och inget som dessa bönder har behov av. Just denna utveckling har beskrivits i USA där ökad humushalt i jordarna hos konventionella industribönder har gjort att man blivit oberoende av insatsmedel från det agro-industriella komplexet. Ett win-win för alla utom Monsanto!

25% av planetens odlade areal sköts av småbönder. Dessa står för 70 % av livsmedelsproduktionen. Dessa småbönder har mera ekologiska brukningsmetoder och har uppenbarligen högre skördar per hektar mätt som livsmedel/hektar. Det industriella jordbruket som har 75% av den odlade arealen men står för 30 %
av livsmedelsproduktionen. Det industriella jordbruket har få anställda och en dyr maskinpark och höga kostnader för jordbrukskemikalier. Stordriften som stötts av myndigheter och politiker och kallats ”den gröna revolutionen” och trummats in som ett mantra är mycket lönsam för det agro-industriella komplexet, men har betydligt lägre avkastning mätt som livsmedel per hektar.

I Storbritannien gjordes undersökningar om hur livsmedelsproduktionen skulle kunna ökas under andra världskriget. Man fann att det var det småskaliga  mångsidiga lantbruket, med djurhållning med ”små djur” – får, getter, fåglar, som skapade mest mat per hektar. I modern tid har samma resultat bekräftats även i studier gjorda i Sverige.

Jag uppmanar dig läsare att fundera över vad som händer om t.ex. småbrukarnas andel halveras. Tvingas vi månne äta mysli på insekter odlade av  storjordbruket? Fundera också över det andra scenariot att småbrukarnas andel dubblerades, vad skulle vi då kunna göra med den odlingsmark som inte behövs för livsmedelsproduktion?

Tyvärr är trenden sedan länge att småböndernas trängs ut. De utsätts för ”landgrabbing” och är den befolkningsgrupp som mest utsätts för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, stölder, systematiska mord, etcetera. Statliga AP-fonden investerar i mark i Brasilien som bidrar till skövling av skog och tvingar bort lokalbefolkning.

I Sverige har vi få jordbruk som är småskaliga. Decenniers fokus på storjordbruk har nästan utraderat dem. Sverige är det land i Europa som har lägst lönsamhet i jordbruket. Det är nödvändigt att göra en total omstrukturering av jordbrukspolitiken. Om Sveriges jordbruk skulle vara småskaligt på det sätt som beskrivits här, kan det försörja en dubbelt så stor befolkning som vår nuvarande. På 1990 talet accepterade bondeorganisationerna de nyliberala tongångarna för  jordbrukspolitiken och i strävan till EUharmonisering slopades inriktningen på stabila priser och en hög självförsörjningsgrad. Priserna sattes i förhandlingar så  att bönder skulle få en skälig levnadsstandard. Nu räknas bönder som företagare och de ska konkurrera på en internationell marknad. Inkomstnivån hos dessa bönder är i dag ca 50% av en industriarbetarlön. De får inte kollektivt förhandla om prissättning av deras produkter – för det räknas som kartellbildning.

De somarbetar med egen skog har en prisnivå på sina produkter som motsvarar 1980. EU:s lantbruksorganisation har beräknat att det är knappt  jordbruket  i Skåne  som är  internationellt  konkurrenskraftigt och som en följ av detta har livsmedelsproduktionen successivt skalats ned i Sverige.  Med detta vill jag påpeka att  nödvändiga förändringar i jordbrukspolitiken inte riskerar livsmedelsproduktionen. Om all odlad jord skulle skötas av småbönder skulle vi kunna föda flera planeter och dessutom stadigt kunna sätta liv i degenererade jordbruksmarker. I Sverige finns över en miljon hektar marker som tidigare brukats, men inte gör det längre.  FN:s jordbruksorganisation FAO har beräknat kostnaderna för att restaurera storjordbrukets degenererade marker. Investeringen för att restaurera markerna är 30 gånger lägre än de värden markerna representerar om de vore i drift. Kruxet är att de som tjänar pengarna på förstörelsen inte behöver stå för kostnaderna för att restaurera dem utan de förstörda markerna överges.

Sammanfattningsvis vill jag hävda att ett ovillkorligt krav på att humushalten i odlade jordar måste öka med fyra promille per år leder automatiskt till en  förändrad jordbrukspolitik för planeten. Det storskaliga jordbruket kommer stegvis att ersättas av ett mångfaldsjordbruk skött av småbrukare. Och det i sin tur  ger bättre livsmedelskvalitet och säkrare tillgång till livsmedel i krissituationer. Ett sådant krav på ökad humushalt borde vara utgångspunkten för att jordbruket ska erhålla stöd.

Säkraste sättet att öka humushalten i odlad jord är med betande djur. Gödsel oxideras sakta och är näring för en mångfald organismer som i sin tur är till nytta för markens bördighet. Nästa säkra metod är att nytta växtlighet med stora rotsystem. Det i sin tur ökar också markens förmåga att fördela vatten och näringsämnen. En mycket sparsam jordbearbetning (ingen plöjning) är ett tredje steg, osv.

Livsmedelsproduktionen är globaliserad och därmed är tillgången till livsmedel kontrollerad av de globala marknadskrafterna. Mjölkpriset bestäms t.ex. av  börsen på Nya Zeeland. EU har beräknat att möjligtvis jordbruket i Skåne är konkurrenskraftigt nog för att överleva. Idag är Sverige självförsörjande till 25 % om foderimporten också räknas in i underlaget för självförsörjning.

Den nuvarande livsmedelsförsörjningen innehåller en lång rad absurditeter. Vem har beslutat att flygtransporter av livsmedel ska prioriteras? I en situation av  ”oil peak” flygtransporteras sockerärter från Afrika och tomater från Kanarieöarna! Och varför ska vi äta näringsmässigt värdelöst ris från Asien när vi kan producera motsvarande mycket mer näringsriktiga produkter lokalt.

Varje odlingsform får hitta sina lösningar på kravet om 4 promille per år, men tillsamman blir det bra för planeten – en bra win-win lösning för alla utom för det  AGRO-industriella komplexet. Med ökad livsmedelproduktion per hektar ökar möjligheten att odla bränslen utan att det leder till svältsituationer.

Det är inte småskaliga bönder som skövlar regnskog för palmoljeproduktion eller för betesmarker till nötkreatur som ska gå på export som ”naturbeteskött”. Det är de AGRO-industriella aktörerna som står bakom den utvecklingen.

FN:s klimatpanel (IPCC) konstaterade i en rapport i augusti 2019 att det är omöjligt att hålla de globala temperaturökningarna inom säkra nivåer utan en stor omställning av världens livsmedelsproduktion och markanvändning. Rapporten gör tydligt att bland annat storskaliga jordbruk och skogsbruk, samt avskogning och avlägsnande av torv- och våtmarker står för en betydande del av världens utsläpp av växthusgaser. Den konstaterade att det i världsskala är viktigt att minska
konsumtionen av animaliskt protein, men att varje region måste hitta sina lösningar. I Skandinavien går det inte att odla soja, utan andra vegetabiliska  proteinkällor måste utvecklas. Vårt klimat och våra jordar är mycket lämpliga för vallodling (gräs). Särskilt i norra Sverige. Vi människor kan inte leva på gräs – det är däremot lämpligt för idisslare. Så därför är ett minskat intag av animaliskt protein inte en prioriterad fråga för oss. Det är inte rätt klimatpolitik att avstå från animaliskt protein på våra breddgrader för att föda oss på sojaprotein odlade på avskogade marker i Amazonas.

Vete, ris och majs står för 60% av alla odlade växter. Dessa monokulturer ställer mänskligheten, genom sin dominans, inför stora risker. Vad händer om en sjukdom får fäste i någon av dem. Det är 15 växter som står idag för 90 % av matens energiinnehåll. Att det är så få växter som används gör det möjligt för de globala marknadskrafterna att härja. Men det innehåller en möjlighet också. Idag odlas det i liten skala i Sverige av gamla sorters säd, åkerbönor, bovete,  sötlupiner, bortglömda ärtor, rovor, mm och dessa ingår inte i de nyliberala marknadskrafternas sortiment. Notera att det beräknas finnas 50 000 ätliga  växtarter. 5 promille av dessa används idag av människorna.

Kunskaperna från inventeringen av de blå zonerna – där människor blir extra gamla och friska – visar att ett stort intag av en mångfald olika växter är  hemligheten bakom deras goda hälsa. Därför finns det många skäl till att det är rätt att återupptäcka de växtproteiner som en gång var vanliga i vårt kosthåll, lokalt odlade ärtor, bönor, mm. En kosthållning som försvann i samband med globaliseringen av våra livsmedel. I en tidskrift från trädgårdssällskap i Skellefteå, med några hundra år på nacken, berättas att man odlade portulak – vem har hört om den växten nu. Den är en riktigt god syrlig fetbladsliknande sallatsväxt med höga halter av e-vitamin (tämligen okänt med e-vitamin inom växtriket!).

Coronapandemin har öppnat ögonen på många om hur sårbart samhället är när allt ska underordnas globaliserad konkurrens och rörlighet.

Vad händer när nästa stora vulkanutbrott sker. Det är lite mer än hundra år sedan det senaste stora utbrottet skakade planeten och skapade klimatförändringar som varade i ett decennium. Var finns beredskapen för det? Vem kommer då att garanteras mat för dagen och till vilket pris? Vem får vara utan?

För att komma till rätta med klimatomställningen och samtidigt stärka de klimatsmarta bönderna måste vår politiska målsättning vara matsuveränitet. Det är folks och regioners rätt att definiera sin egen jordbruks- och livsmedelspolitik, utan dumpning av varor i tredje land. Detta strider mot EU:s fördrag gällande  kapitalets fria rörlighet och varors fria rörlighet. Men människors rätt till dagligt högkvalitets ”bröd” må gå före!

Vi måste också komma ihåg att en låg matproduktion i Sverige innebär att vi använder andra länders mark för att få mat på bordet. Detta innebär att Sverige är delaktig till att människor i t.ex. Latinamerika utsätts för våld och förtryck och att människor i Afrika fråntas sina marker då industriföretag från väst ges möjlighet att massproducera t.ex. vete för att säljas på världsmarknaden. Den överproduktion som finns i världen som helhet skapar inte mindre svält utan leder till att redan fattiga blir ännu fattigare och att små jordbrukare fråntas möjligheten till försörjning och god hälsa.

Det måste ses som en mänsklig rättighet att kunna säkerställa ”mat för dagen”. Då krävs att den skapas lokalt och tillverkas på ett sätt som är långsiktigt hållbart (säkerställer jordens bördighet) och håller en hög kvalitet. Livsmedel ska inte ses som vilken vara som helst utan ses som en mänsklig rättighet.

Det fossila bränsletillgångarna har nått sin kulmen. Förr eller senare kommer en kraftfull inbromsning när lagren sinar! Med ett nytt förbund mellan bönder och arbetare kan inbromsningen skjutas på och arbetet med att hushålla med de fossila resurser som finns för att bygga upp ett annat långsiktigt hållbart samhällssystem måste påbörjas omedelbart.

I Nordamerika finns en växande skara av småbönder som med intensiv ekologisk odling på några hektar ger sig själva och några anställda ett säkert levebröd och  en mycket bättre lönsamhet än sina industriella kollegor, där ca 10 % av dem inte får någon lön alls för sitt arbete. De ekologiska småbönderna säljer via det som motsvarar vår Bondens marknad, till lokala butiker och restauranger.

Här hemma ser vi en stark utbyggnad också av Bondens marknad och Reko-ringar. Priserna är högre än grönsakerna i ”affären”, men kvalitén är mer än  motsvarande högre och produkterna säkerställer en lokal produktion av livsmedel med en positiv miljöpåverkan.

Nu har EU fastställt en långtidsbudget för jordbruksstöd. Kostnaderna för denna har reducerats, men den nyliberala inriktningen är som tidigare. Mindre pengar går till dem stora industrijordbruken och lite mer till de små jordbruken, men inriktningen är densamma att livsmedelsproduktionen ska vara utsatt för global konkurrens. Mindre pengar har avsatts för att bromsa utslagningen av det europeiska jordbruket.

I en situation där 9 av 10 medborgare i EU upplever att de inte har något att säga till om, är det inte mödan värt att rikta in all energi på att ändra den rådande ordningen i EU. Krav på förändringar måste naturligtvis föras fram politiskt. Däremot det som var och en kan göra är att kringgå EU:s jordbrukspolitik genom att handla lokalproducerat och stötta det småskaliga på det sättet och gynna Bondens Marknad och Rekoringar.

Bondens marknad, andelsjordbruk och Rekoringar fungerar där producenten har nära till större stöder. En upprättning av kooperativa lösningar behövs för att producenterna ska får en skälig ersättning för sitt arbete och att deras produkter ska kunna nå kunderna när dessa är för långt borta. ”Fair Trade” behövs för
svenska bönder också.

Det är orimligt att kräva att de som producerar vår mat för dagen förutom att vara engagerade och skickliga jordbrukare också måste vara fullblodsproffs när det gäller marknadsföring och digitala lösningar.

Kräv att kommuner och den lokala matbutiken handlar lokalproducerats. På så sätt kan vi dagligdags ge ett bidrag till en klimat- och livsmedelspolitik som går åt rätt håll. En sådan trend kommer också att sätta press på EU och våra politiker och tydliggöra att den nyliberala jordbrukspolitiken inte har folkligt stöd och måste överges till förmån för det som kallas Matsuveränitet.