Skogspolitik i EU

Den 23 april var det dags för ett nytt möte för Forestry and forest stakeholder platform, en ”expertgrupp” kopplad till EU-kommissionen där EU-initiativ kopplade till skogen tas upp. Maximilian Isendahl från NOrdBruk deltar som ECVC:s representant, en position som Torgny Östling hade i många år fram till sin bortgång. Tidigare rapporter om arbetet i gruppen finns på NOrdBruks hemsida.

Gruppen är det närmaste en remissinstans som finns på EU-nivå, men det är fortfarande långt ifrån att vara en sådan – strategier, lagförslag och direktiv tas oftast upp i gruppen efter, inte före, att de är klara och antagna slutprodukter. Expertgruppen är alltså snarare till för att legitimera EU-kommissionens arbete, än att vara en faktisk deltagande process där producenter, forskare och miljöorganisationer bidrar med sina perspektiv. Även om det finns många olika ”expertgrupper” och ”civila dialoggrupper” inom EU kan den legitimerande funktionen vara speciellt viktig i just skogsfrågan, eftersom skog är ett område som EU enligt EU-fördragen inte har kompetens (med andra ord makt) över.

Under ett tidigare möte ifrågasatte jag den lagliga grunden för EU-kommissionens arbete med EU:s skogsstrategi. Svaret jag fick var (på ett ungefär): Vi har lagstiftat i denna fråga tidigare så det finns tydligen möjlighet för oss att göra det igen. Det förefaller att makt, enligt EU-kommissionen, är något man bara tar mer och mer av så länge motståndet är för litet för att sätta stopp. Precis som gällande EU:s tillväxtstrategi Green Deal och EU:s handelspolitik är gröna retorik som används. Vad är bättre för att splittra det som traditionellt har utgjort motståndet, än att anamma deras språkbruk?

NOrdBruk har länge uttryckt kritik och varnat för hur EU genom ”de små stegens tyranni” tar alltmer makt över skogen (se Torgny Östling: Skogen och de små stegens tyranni, 2020). Symboliskt för detta maktövertag är hur namnet på gruppen har förändrats över tid: Den var från början en av flera grupper inriktade på en viss jordbruksprodukt, nämligen kork, som då hette Civil Dialogue Group on Cork, sedan Civil Dialogue Group on Forestry and Cork, och nu heter den alltså Expert Group Forestry and Forest Stakeholder Platform. Ursprungssyftet med kork har alltså helt slopats och nu är det skogsbruk för hela slanten.

En annan skillnad jämfört med förra uppsättningen av gruppen är att EU-kommissionen är ständig ordförande, istället för att gruppen väljer en ordförande bland deltagarna. Mest avgörande är dock att syftet för gruppen, sedan omorganiseringen i samband med namnbytet, är att genomföra EU:s skogsstrategi – deltagarna antas därför acceptera EU:s politiska inriktning. Det är anmärkningsvärt att en så kallad ”deltagande process” uttryckligen är till för att främja EU-kommissionens agenda, snarare än att lyfta de berörda parternas intressen och perspektiv.

Hur kommer det sig att vi då trots detta fortsätter att delta i gruppen? Jo, vi behöver:

1. Följa vad EU-kommissionen planerar för att kunna arbeta mot skadliga förslag både inom och utanför EU.
2. Hindra att EU-kommissionen kan påstå att civilsamhället står bakom dem i deras agenda, när denna agenda går emot matsuveränitet och små- och medelskaliga skogsbrukares intressen.
3. Ta tillfället i akt när skogspolitik är på den politiska agendan att vara aktiva i samarbetet med våra kamrater inom ECVC och andra organisationer, exempelvis de som är närvarande i expertgruppen. Diskutera och utbyta erfarenheter kring skogspolitik och andra för skogsbruket relevanta frågor, som marklagstiftning och handelspolitik.

Angående den sistnämnda punkten har jag varit aktiv sedan årsskiftet i att förnya arbetet på skogsfrågan inom ECVC, och att färdigställa det utkast till ett position paper om skogsbruk för ECVC som Torgny Östling tagit fram. Jag har haft möten med ECVC:s kontor i Bryssel och medlemmar från våra syster-organisationer i Storbritannien och Tyskland. Förhoppningsvis får vi också fler perspektiv från andra länder.

Så påverkan EU:s grundläggande fördrag jord- och skogsbruket
De mest avgörande och skadliga effekterna som EU har på hållbar naturresursförvaltning i Sverige, både när det gäller jordbruk och skogsbruk, är resultat av EU:s grundläggande ekonomiska lagstiftningen. Denna definieras i EU:s grundfördrag, och är för alla praktiska ändamål utanför demokratisk kontroll. De fyra friheterna, som utgör reglerna för EU:s inre marknad, avgör den mest grundläggande skogs och jordbrukspolitiken i EU – det som kallas EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP, är i grunden bara utformningen av stödsystemet.

Fri rörlighet av varor innebär att EU är ett frihandelsområde, där vi ska konkurrera med varandra trots vitt skilda lönenivåer, produktionsförutsättningar, djurskyddslagar och skattesystem. Den resulterande prisdumpningen är en viktig anledning till fallande antal jord- och skogsbrukare, och därmed Sveriges låga självförsörjningsgrad – runt 25 % ifall foder inräknas.

Fri rörlighet av kapital fastslår att jord- och skogsbruksmark är spekulationsobjekt, och förbjuder ”diskriminering” av exempelvis kapitalförvaltare, skogsklippare och golfbannebyggare. Detta är anledningen till ohemula markpriser som är frånkopplade markens produktionskapacitet. Det är också anledningen till att svenska skogsbolag kan köpa upp mark i andra länder, speciellt i östeuropa där markpriserna inte ännu kommit ikapp priserna i väst. Tack vare fri rörlighet av varor kan skogsbolagen sedan importera timret för att dumpa virkespriserna i Sverige.

Aktuella frågor i EU:s skogspolitik

Problemen i skogsfrågan på EU-nivå grundar sig i att nyliberal politik, bland annat fri spekulation och frihandel, är ingjutet i EU:s grundfördrag. Situationen kräver dock att vi, utan att fastna i detaljer, har koll på utvecklingen av nya regelverk och initiativ. Här följer ett exempel som togs upp på senaste mötet med Forestry and Forest Stakeholder Platform.

Carbon Removal Certification Framework

Ett aktuellt ämne från senaste mötet för Forestry and Forest Stakeholder Platform var ”koljordbruk” då CRCF, Carbon Removal Certification Framework, nyligen antagits i EU-parlamentet. Detta ramverk handlar om hur aktiviteter som binder in koldioxid (jordbruk och skogsbruk) ska certifieras så att den mängd kol som binds in ska kunna säljas i form av kolkrediter till företag som orsakar stora växthusgasutsläpp, som då kan påstå att de är klimatneutrala. Kolkrediter är alltså en slags avlatsbrev som kan säkra oljebolagens plats i de gröna kolonialisternas himmel. Förutom att skapa nya marknader och grönmåla skadliga verksamheter, innebär handeln med kolkrediter ett ökat tryck på mark.

Lärdomar från möte med en medlem från Land Workers’ Alliance i Skottland
Att markpriserna höjs när handel med kolkrediter från jord och skog införs kan vi vittna från där det redan är etablerat. Under mötet med en medlem från Land Workers’ Alliance, vår systerorganisation i Storbritannien, framgick att markpriserna ökat i Skottland då system liknande vad som diskuteras i EU införts. Skottland lider redan av enorma problem med land grabbing, då 432 personer äger hälften av den skotska landsbygden, ett resultat av folkfördrivningen av högländerna på 1700- och 1800-talet. Nu förvärras problemen då kapitalstarka personer och företag köper upp jordbruksmark för att plantera träd och tjäna pengar på kolkrediter. Vi fick dessutom höra att trädplanteringarna ofta misslyckas – symboliskt för hur frånkopplat detta bedrägeri är från verklig naturresursförvaltning.

Det kan här nämnas att marklagstiftningen i Skottland länge varit intressant då deras Land Reform Act från 2003 ger lokalsamhället rätt att köpa både urbana och rurala fastigheter. Enligt Community Right to Buy får den lokala gemenskapen förköpsrätt till fastigheter som de i förväg anmält intresse för, när den blir till salu. Men enligt medlemmen från Land Workers’ Alliance har detta varit ur spel i synnerhet de senaste fem åren, i och med att markpriserna är så höga – samhället kan inte konkurrera med långt mer kapitalstarka intressen. Detta kan tjäna som varning för den som hoppas att en liberalisering av Sveriges jordförvärvslag för att låta kollektiv köpa fastigheter kan lösa problemen med marktillgång.

Trots dessa problem – eller kanske snarare på grund av dem – framhåller EU-kommissionen att CRCF ska motverka grönmålning. I texten nämns också att markspekulation och bönders uppehällen ska tas hänsyn till – men det finns ingen mekanism för att säkerställa att detta sker. Detta tog jag upp i mitt anförande efter EU-kommissionens presentation av CRCF. Här följer på ett ungefär vad jag tog upp:

”Två viktiga frågor tas upp på sida 41 i CRCF: livsuppehället för bönder och skogsbrukare, samt markspekulation. För det första: lönsamhetsproblemen i jord- och skogsbruket är enorma. Men dessa problem kan i grunden inte lösas av varken jordbruksstöden i CAP (EU:s gemensamma jordbrukspolitik) eller kolkrediter. Vad vi behöver och kräver är rättvisa och stabila priser för våra produkter, och hindren för detta är reglerna för EU:s inre marknad: fri rörlighet av varor. Vi är emot kolkrediter inte endast av den praktiska orsaken att kolkreditsmarknaden är instabil, utan också av princip för att det låter utsläppande företag grönmåla sig.

Angående markspekulation är vi väldigt oroade över implikationerna av ett ökat intresse från aktörer utanför jord- och skogsbruket att köpa mark för att spekulera i markvärdet och kolkrediter. Lokalt och välfördelat markägande är avgörande för livsuppehälle och välfärd på landsbygden, och medlemsländer behöver kunna reglera mark-marknaderna i detta syfte. Återigen är reglerna för EU:s interna marknad ett hinder i och med kapitalets fria rörlighet.

Slutligen en fråga – hur kan CRCF motverka grönmålning?”

Svaret jag fick från EU-kommissionens representant var: Angående markspekulation vet vi att det är ett problem och vi använder ett språk där vi tar hänsyn till detta. Angående användningen av kolkrediter så ligger det utanför ramen för CRCF, det finns andra direktiv som behandlar det.

Slutsats

Vi är alltså i en situation där EU-kommissionen i allt högre grad inkorporerar vårt språkbruk i sina texter, utan att det har någon nämnvärd påverkan på vare sig innehållet eller konsekvenserna. Det är både deras och vårt fel om det lyckas. Detta är en allvarlig risk med att arbeta inom ramarna för fundamentalt nyliberala institutioner som EU. När det gäller den globalt mest ikoniska nyliberala institutionen, WTO (Världshandelsorganisationen), har La Via Campesina en stark och tydlig inställning: Vi ska inte arbeta inom ramen för WTO för att försöka reformera den till något bättre – inte ens när vi bjud in personligen till ett ”civilsamhällesråd”, vilket skedde 2022. Detta för att undvika att legitimera WTO och ödsla tid och energi inom ett system som är oförmöget och ovilligt att arbeta på ett demokratiskt och transparent sätt i förmån för matsuveränitet och mänskliga rättigheter. Istället verkar La Via Campesina för samarbete i handelsfrågor genom ett nytt ramverk där matsuveränitet och mänskliga rättigheter utgör grunden. Men när det gäller EU har vi, på gott och ont, ett annat tillvägagångssätt. Här är det avgörande att ha en medveten strategi för att inte råka göra det vi vill undvika genom att bojkotta WTO: att legitimera och ödsla våra resurser i ett system som är oförmöget att bryta med sin grundfördragsfästa nyliberalism.

Jag anser att en sådan strategi är att acceptera att vi är på defensiven och endast arbetar inom EU-systemet för att stoppa skadliga förslag, exempelvis kolkrediter, GMO och frihandelsavtal. Att föreslå positiva förordningar och direktiv på EU-nivå kan verka lockande, och EU-kommissionen vill givetvis att vi ska tänka att framtiden finns inom EU. Men vi kommer aldrig kunna spela det politiska spelet lika väl som våra motståndare – det är för dem det är skapat. Under de senaste åren har den begränsade ambitionen att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel varit dödfödd, vilket brukar förklaras av lobbyismen inom EU. Exemplet med lobbyism är inte en olycklig utveckling utan en medveten funktion som är inbyggd i det politiska systemet (se Kenneth Haar: A Europe of Capital, 2024).

Den allt mer oklara maktuppdelningen mellan EU och medlemsstaterna innebär en möjlighet för konstant bortdribbling av ansvar. Ett nyligt exempel: när ECVC föreslår ett markdirektiv för att hindra land-grabbing och öka tillgången till mark, säger EU-kommissionen att marklagstiftning inte är under deras kompetens. Detta samtidigt som de pressar medlemsländer i Östeuropa att liberalisera sin marklagstiftning för att de bryter mot principen om fri rörlighet av kapital.

Det finns all möjlighet att utöka verkligt samarbete och utbyte gällande skogsfrågor – vi kan med fördel diskutera allt från lägsta avverkningsålder till jordförvärvslagar, från existerande infrastruktur för förädling till erfarenheter av prisdumpande mekanismer inom skogsbruket. Men varför begränsa sig till att arbeta inom ramen för ett frihandelsområde?