Att odla ett överflöd

Åsa Sonjasdotter

Först publicerad i NON # 6 Marken eller: Regler kring avverkning och andra (naturvårdsliga) restriktioner av föreningen The non existent Center (TNEC) som driver Ställbergs gruva.

Åsa Sonjasdotter är född i Helsingborg 1966 och uppvuxen i Lund. Hon bor och arbetar på Ven och i Berlin. Hennes konstnärliga arbete drivs av ett intresse för processer för motstånd och alternativ till den brutalitet som präglar dagens matproduktion och bruk av mark för jordbruk. Uppväxt vid monokulturella odlingsfält på den högindustrialiserade Västskånska slätten, har Sonjasdotter egen erfarenhet av hur dessa förhållanden påverkar människor, djur, vatten och jord. Det var också här som en ‘universellt tillämpbar’ teknik för monokulturellt jordbruk utformades. I två decennier har Sonjasdotter arbetat med frågor kring odling som en estetisk och etisk social praktik.

Jag vill berätta en historia sprungen ur jorden som ansamlades vid kanten av det stora istäcke som täckte norra halvklotet fram tills för cirka 12 000 – 10 000 år sedan. På platsen där den här berättelsen utspelar sig lämnade isen tunga lerjordar efter sig, rika på mineraler och andra näringsämnen.

Jag vill berätta en historia sprungen ur jorden som ansamlades vid kanten av det stora istäcke som täckte norra halvklotet fram tills för cirka 12 000 – 10 000 år sedan. På platsen där den här berättelsen utspelar sig lämnade isen tunga lerjordar efter sig, rika på mineraler och andra näringsämnen.

Jag har en nära relation till den här jorden. Jag är uppvuxen med dess livsmiljöer och vatten; året runt har jag ätit av skördarna från familjens trädgård. Husen i vår by, som ligger utspridda över den skånska slätten, omgavs av enorma åkrar som man absolut inte fick gå över när jag var liten. Det var också förbjudet att dricka vatten från brunnarna, som hade förgiftats av modern jordbruksteknik.

Efter att ha vuxit upp så nära men ändå så avskärmad från de där åkrarna, började jag för ungefär 15 år sedan att studera deras historia. En av platserna jag besökte under min research var växtförädlingsanstalten i Svalöv. När vaktmästaren hörde att jag var konstnär tog hon med mig upp på vinden. Över hela golvet låg fotografiska glasplåtar utspridda, täcka av duvspillning. Senare fick jag veta att plåtarna var ett dokument över de allra första spannmålssorterna som förädlades för monokulturodling, så som den praktiseras av den globala fröindustrin idag.

Jag forskade vidare om monokulturutvecklingen och dess motrörelser. Resultatet av mina efterforskningar har bearbetats i olika format, bland annat i filmen Cultivating Abundance – Away from Monoculture från 2022, som uppstod i dialog med föreningen Allkorn och växtförädlaren Hans Larsson.[1] Filmen utgår från arkivfoton och rörliga bilder från ovan nämnda växtförädlingsanstalt, även känd som Sveriges utsädesför ening. Filmen följer också Larssons och Allkorns arbete med att återskapa och väcka nytt liv i de bondeodlade spannmålssorter som har överlevt monokulturernas införande.[2]

När man talar om jorden i relation till denna utveckling, måste jag nämna ett avgörande ögonblick som ledde till en djupgående förändring i vår relation till jorden – en förändring som på sätt och vis var en förutsättning för att monokulturodling överhuvudtaget skulle framstå som ett genomförbart och trovärdigt alternativ. På 1820-talet, ungefär 70 år före grundandet av Sveriges utsädesförening, infördes i Skåne den jordreform vi känner som laga skifte.[3] I tusen års tid före reformen hade jorden förvaltats av bondesamhällenas själva, även i de fall där marken ägdes av kyrkan, kronan eller adeln. I det äldre systemet utgjorde varje by en egen enhet med juridiskt ansvar, vilket gjorde byns samtliga invånare kollektivt ansvariga för exempelvis att betala skatt. Skiftet innebar dock att marken delades upp i större enheter och att varje gård flyttades ut till just sin enhet. I de flesta fallen ledde detta till att en man i varje hushåll blev ensam ägare till såväl gården som marken. Övriga personer i hushållet hade sina rättigheter endast genom denna person.[4]

De som 1886 grundade växtförädlingsanstalten i Svalöv var bönder som hade blivit rika genom skiftesreformen. Följande utdrag från filmens voiceover förklarar glasplåtarnas syfte:

Glasplåtarna här visar de allra första åren vid Sveriges utsädesförening. Det var här som man satte den växtförädling till monokulturer i system, som idag praktiseras av den globala fröindustrin. Det nya systemet innebar, sa man, en total omkastning av hela den äldre arbetsmetoden. Den äldre metoden byggde på att alltid hålla växterna i rörelse. Det nya systemet byggde på en idé om att allt levande har en ursprunglig form, en originalform, ur vilken all variation har uppstått. Så därför lyfte man de traditionella sorterna ut ur sitt sammanhang för att studera dem i närbild i en klinisk miljö. Och med kameran till hjälp sökte man sig fram till växternas idealform, som man också menade var deras ’urform’

Man hade lärt sig att det var möjligt att odla fram monokulturer från Carlsbergbryggerierna i Köpenhamn. Där hade de under 1880-talet lyckats odla fram ”rena” jästkulturer ur en och samma svamp. Det gjorde att man kunde förutsäga bryggprocessen och det gjorde den storskaliga produktionen mycket mer effektiv.

Så man gjorde på samma sätt i Svalöv – först inavlade man växterna i så många generationer att de mer eller mindre miste all genetisk variation. De blev uniforma. Föräldrageneration och avkomma blev nästan genetiskt identiska. Då sa man att man hade skapat ’rena’ linjer där alla genetiska ’föroreningar’ var ’avlägsnade’. Till sist korsade man de olika uniforma sorterna. Man tog bort alla pollensäckar från den ena sorten och ersatte med pollen från en annan. Utkomsten kallade man sedan för ’elitsorter’.

Sveriges utsädesförenings metod skulle få stort genomslag, inte bara i Sverige utan internationellt. Den användes för att ge stöd åt patriarkala och fascistiska idéer om ”natur” och ”renhet”.[5] Dessutom gav metoden en ”vetenskaplig grund” åt de normer som möjliggjorde ”universella” frölagar dikterade av den multinationella fröindustri som uppstod i Europa och Nordamerika.[6] Idag vet växtförädlarna att liv aldrig kan vara stabilt. Det juridiska ramverk som ligger till grund för rätten till fröerna kräver dock att denna fiktion hålls vid liv. En annan del av filmen följer växtförädlaren Hans Larssons arbete. I början av 1990-talet tog han initiativ till ett forskningsprojekt om ekologisk odling vid Sveriges lantbruksuniversitets campus i Alnarp. En del av forskningen gick ut på att testodla överlevande lokala bonde-varianter av råg, vete, havre och korn. Sädeskornen fanns lagrade i Nordiska genbankens frysar på samma campus.[7] I samarbete med några av de bönder som senare skulle grunda fröföreningen Allkorn, utvidgades projektet till att inkludera prover på gårdar i olika klimatzoner. Därmed påbörjade Larsson och Allkorn-bönderna processen att mycket långsamt – så långsamt att motståndshandlingen inte skulle märkas – lyfta ut böndernas egna sädeskorn ur monokulturindustrins system och återföra dem till böndernas egna händer och jordar.

Ett viktigt steg i processen var att anpassa grödorna efter det lokala klimatet och jordmånen, som hade förändrats sedan sädeskornen stoppades i frysen. I följande citat från filmen berättar Hans Larsson om sina erfarenheter av att odla upp och anpassa de tinade sädeskornen. Han utgår från konceptet evolutionär växtförädling, en metod som har kommit att bli det etablerade vetenskapliga förhållningssättet när det gäller att ta fram nygamla sorter med hjälp av traditionella metoder.[8] Centralt för konceptet är att man använder sig av en stor mängd sorter, och utgår från selektion istället för framtvingad korsbefruktning, och att detta sker i samklang med den omgivande miljön:

”Om man ska hålla på med växtförädling så är det väldigt viktigt att hitta en plats som fångar upp klimatet och miljön. Hela landskapet är viktigt: träden runtom, de vatten som finns och de vilda växterna. Det är ju egentligen ett landskapsrum man skapar.

Det här är ett förädlingsrum, kan man säga, där man har tagit hjälp av landskapet och träden. Här har jag väl ungefär 100 olika linjer eller sorter. Det är ju förädling men samtidig håller man liv i materialet.

Det går till så att man sår ett ax i varje rad. Man börjar med nedre delen av axet och när man kommer dit så är det toppaxet. Här ser vi en etikett med vilken sort det är. Då kan man följa hur det enskilda axet utvecklas. Det är så jag testar mina evolutionära sorter.”

När säden står i blom återvänder filmteamet till förädlingsrummet. Hans Larsson berättar vidare:

”Evolutionär växtförädling är ganska nytt. En sort måste ju vara stabil och enhetlig för att man ska kunna registrera den överallt. Och det här är motsatsen: de är inte enhetliga och de är inte stabila, utan tvärtom så finns en evolutionär kraft i dem. Det är alltså en blandning av många olika sorter. Och den blandningen gör att vi har många olika resistensgener också. Så de här grödorna blir väldigt friska, och det är i själva verket den enda åtgärden som kommer att fungera mot sjukdomarna i framtiden.

Råg är ju korspollinerande, och det gör att utvecklingen går snabbare för en evolutionär sort. Det går att göra evolutionära sorter av självpollinerande arter som vete, men det tar längre tid. Men det finns ändå en viss grad av korspollinering även i de självpollinerande, och därför kan man göra evolutionära sorter av alla arter. De evolutionära sorterna kännetecknas av att de har möjligheter till utveckling. Sorterna anpassar sig efter klimatet, jordmånen och odlaren.”

När vi går vidare till vetesorterna förklarar Larsson:

”De blommar ju nu, man ser ståndarna här. De är pollensäckarna som hänger ut här. Det är klimatet alltså, det är värme och fukt. Det är speciella klimatomständigheter som gör att blomman öppnar sig mer eller mindre. Man kan komma ut i ett fält när veten blommar … Vissa omständigheter kan göra att blommorna öppnar sig mer än de brukar, och då blir det en intensiv doft av pollen i fältet. Vid såna tillfällen sker en enorm korspollinering.

I det gamla materialet har man ofta väldigt mycket färgvariationer. Man vet väl inte riktigt varför, men det finns kopplingar till sånt som antioxidantinnehåll i plantan. Jag har använt det mycket vid selektion; jag selekterar gärna sånt som har färger. Jag ser det som en kommunikation mellan mig och växterna, att de signalerar nånting. Och det blir ofta en bra utveckling av färgrikt material. Det är en indikation på att det händer nåt i sorten också.

När det sker en genförändring förändras färgerna också. När man har hållit på väldigt länge, om man har selekterat i 20-30 år, så får man en blick för det. Det är väl som med alla yrken, att man måste träna sig. Om man selekterar något måste man vara väldigt noggrann så att man ser väldigt små skillnader.”

Sedan ett antal år tillbaka driver Allkorn en självorganiserad fröbank för att lagra och distribuera sorterna som Larsson har tagit fram och väckt till liv. Det gör att föreningen kan agera självständigt, utan att vara beroende av frömonopolen. Men enligt rådande lagstiftning på området är det inte tillåtet för Allkorns medlemmar att sälja utsädet till någon utanför föreningen. I lagens mening är föreningen och dess medlemmar en och samma juridiska person – inte olikt hur det såg ut i byarna före skiftet. Och inom denna juridiska enhet får man byta utsäde med varandra. Men eftersom föreningen växer snabbt – i skrivande stund har den drygt 450 medlemmar – håller Allkorn på att förvandlas till en kritisk massa med resurser nog att frigöra sig från de statsunderstödda agroindustriella monopolen.

Allkorn är ett av många starka initiativ inom den globala bonderörelse som nu mobiliserar mot det industriella monokulturjordbruket och dess förstörelse av ekosystem, sociala strukturer och lokala ekonomier. Med La Via Campesina som främsta samordnare driver rörelsen ett antal rättsprocesser mot fröindustrin.⁹ Att riva upp monopolen vore ett viktigt första steg mot att etablera icke-auktoritära och icke-totalitära relationer av, från och till jorden.

Översättning: Linus Kollberg. Texten skrevs ursprungligen på engelska som A contextualising essay by Åsa Sonjasdotter on the film Cultivating Abundance, away from monoculture för en publikation utgiven i samband med symposiet ”Alterstories from the soil – exploring ecological un/belongings” organiserat av Maria Puig de la Bellacasa och hennes kolleger vid CIM (Centre for Interdisciplinary Methodologies, Warwicks universitet), juni 2022. Detta var inom ramen för projektet Ecological Belongnings: Transforming Soil Cultures with Science, Art and Activism

---

[1] Vill du se filmen, skicka ett mejl till office@potatoperspective.org

[2] Mer information om Allkorn finns på allkorn.se

[3] Efter storskiftet 1749 tvingade kronan igenom jordreformsförordningen laga skifte år 1827.

[4] Effekten av denna reform är påtaglig än idag. Statistik från Jordbruks-verket visar att 42 procent av de som arbetar inom jordbrukssektorn är kvinnor. Kvinnor äger dock bara 5,5 procent av jorden.

[5] Mer om detta finns att läsa i Maria Björkman och Sven Widmalm, ”Selling Eugenics: The Case of Sweden”, Notes and Records of the Royal Society of London, vol. 64, no. 4 (20 december 2010): ss. 379–400.

[6] Christophe Bonneuil och Frédéric Thomas utvecklar resonemanget om kopplingen mellan patriarkala och fascistiska ideal och växtförädling som ett medel för kapitalutvinning i mellankrigstidens Europa i ”Purifying Landscapes: The Vichy Regime and the Genetic Modernization of France”, Historical Studies in the Natural Sciences, vol. 40, no. 4 (hösten 2010): ss. 549–540. I artikeln visar Bonneuil och Thomas att Nazityskland gav den fascistiska Vichyregimen i uppdrag att på central nivå ta fram ett antal kriterier för fröers genetiska sammansättning. Målet med systemet var att öka produktiviteten. Efter kriget permanentades principen om genetisk standardisering, eftersom den lämpade sig inte bara för industriella produktionsmetoder utan också kommersiella intressen som såg en möjlighet att tjäna pengar på rättigheterna. Riktningen slogs fast 1961, då den första internationella konventionen för skydd av växtförädlingsprodukter hölls i Genève av UPOV (International Union for the Protection of New Varieties of Plants). UPOV lobbar fortfarande för att den globala fröindustrin ska införa ett universellt juridiskt ramverk som helt förbjuder bönder från att spara och utveckla såväl industrins som deras egna fröer.

[7] Nordiska genbanken, idag Nordiskt genresurscenter, grundades på SLU:s campus i Alnarp 1979. Även Sveriges utsädesförening hämtade ursprungligen sin vetenskapliga personal från SLU. Gösta Olsson, red. Svalöf 1886–1986. Växtförädling under 100 år (Svalöv: Sveriges utsädesförening och Svalöf, 1986).

[8] Se till exempel S.L. Philips, ”Evolutionary Plant Breeding for Low Input Systems”, The Journal of Agricultural Science, vol. 143, no. 4 (2005): ss. 245–254.

⁹ Centrala för dessa är artikel 19 i FN:s deklaration om rättigheter för bönder och andra som arbetar på landsbygden 2 (UNDROP). Deklarationen antogs 2018 och markerar ett betydande skifte. Den definierar och erkänner bönder som är beroende av traditionella frörelationer som grundläggande för den globala produktionen av mat och jordbruksprodukter. Andra dokument som skyddar traditionella sorter är artiklarna 5, 6 och 9.3 i International Treaty on Plant Genetic Resources for Food and Agriculture (ITPGRFA), där FAO (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation) har förhandlat fram fri tillgång till fröer som lagrats i offentliga fröbanker, liksom artikel 31 i Förenta nationernas deklaration om urfolks rättigheter. För mer om Allkorns juridiska situation i nuläget, se till exempel Cloé Mathurin, red. Incorporating Peasants’ Rights to Seeds in European Law (Bryssel: European Coordination Via Campesina, 2021), ss. 15–18.