Landsbygdskommittén kom här om veckan med sitt slutbetänkande om vad som ska rädda landsbygden. Våra förväntningar var inte höga – våra förväntningar infriades.

Skogens centrala betydelse i svensk ekonomi benämns men dess potentiella centrala roll i landsbygdens livskraft missas. I punkten ”Export.” kan läsas att man vill att näringslivet ökar sin export. Nu återfinns inte skogens förädlingsindustri på landsbygden längre, så inte heller här blir skogen inkluderad i landsbygdsekonomin. Varför nämns inte en sådan sak som att det inte är folk på landsbygden som äger skogarna? Återlokalisering av ägandeskapet över skogen och sågverksindustrin. Det hade gjort lite skillnad.

Vad gäller livsmedelsproduktionen uttrycker man en vilja att den ska öka och belyser åkermarkens framtida betydelse. Det enda som uttrycks för att uppnå denna ökning är det i och för sig rimliga kravet på att offentlig upphandling ska ställa motsvarande krav som ställs på svensk livsmedelsproduktion. Inte på något systematiskt vis tas jordbrukets fortsatta nedmontering upp. Ordet jordbruk nämns främst då biobränsle ska produceras för vår gröna ekonomi – på åkermark får då antas.

Det uppstår dock ett antal ytterligare hot mot den åkermark som i dagsläget fortfarande brukas på landsbygden. Till exempel föreslås en uppluckring av strandskyddet. När det har gjorts tidigare är det givet att sjönära åkermark exploateras först. Arrenden avbryts och incitamenten att upphöra med jordbruk till förmån för bostäder ökar. Det kommer dessutom enligt ytterligare förslag bli enklare att få lån till byggande på landsbygden. Det är bra att kapital frigörs för landsbygden men kopplat till sämre strandskydd ser vi en stor fara i att ytterligare åkermark kommer försvinna.

Med mer tillgängligt kapital men i grunden inte förändrade förutsättningar för jordbruket finns risken att vi kommer se än mer skuldsatta bönder och skogsentreprenörer som efter något förlängd konstgjord andning går i konkurs med än mer skulder.
Det är bra att man yrkar på ökat samhälleligt ansvar för tjänster och service på landsbygden där den fria marknaden uppenbarligen misslyckats. Det samma gäller med utbildningscentra och stöd till folkbildningen.

Tyvärr ser vi att Leader-metoden för projektstöd skall utvecklas än mer. Vi är kritiska till att stöd förmedlas på dessa grunder. Det leder inte till ett långsiktigt engagemang och bygger strukturer som endast undantagsvis överlever projektpengarna. Däremot sugs mycket av engagemang och idéer upp i den här byråkratiska apparaten.

Slutsatsen vi kan dra är att politiken för landsbygden knappt inkluderar politiken för de gröna näringarna. Annat än som turistattraktion och biobränsleproducenter. Inte på något vis föreslås förändringar som kan återupprätta jord och skog som det ekonomiska navet på landsbygden, i synnerhet i skogsbygderna.
Vi hade inte förväntat oss något annat. Vi KAN inte förvänta oss något annat.

Det ramverk som sätts av EU:s grundlagar, fördrag, får inte utmanas av nationella utredningar och WTO:s regelverk måste man förhålla sig till. De 75 punkter som presenterats av Landsbyggdskommittén är vad som tillåts inom det nyliberala ramverk hela det politiska etablissemanget accepterat att spela efter. Med bredband i varje hus kan vi i alla fall googla på hur man gör personlig konkurs i väntan på att EU-projektet ska rämna.

/Styrelsen i NOrdBruk, LaViaCampesina Sverige