Debattartikel i ETC: Farligt om EU ska avgöra svenska skogens framtid

Maximilian Isendahl

En kortare version av artikeln publicerades i ETC Debatt 23 augusti 2021.

Just nu diskuteras EU:s skogsstrategi, som publicerades den 16:e juli. En viktig del av debatten handlar om vem det är som ska ha makten (på EU-språk, ”kompetensen”) över skogen. Vad betyder krav på nationell bestämmanderätt över skogen för oss i NOrdBruk – och vad betyder det för politikerna? Är deras krav likt våra grundade i solidaritet och demokrati eller är de färgade av intressen hos svenska skogsbolag och investerare? Och är litauisk skog verkligen en svensk nationell angelägenhet?

Viktigare än själva miljölagstiftningen är makten över naturresurserna, som Staffan Westerlund, professor i miljörätt vid Uppsala universitet, menade vid tiden EU-folkomröstningen. Det är ett resonemang som aktualiserats av att miljöargument nu används för att flytta ytterligare makt över den svenska skogen från Sverige till Bryssel.

Det är viktigt att komma ihåg vilka konsekvenser Sveriges anpassning till EU innebar för skogsbruket och andra gröna näringar. EU:s inre marknad vilar på de fyra friheterna. Fri rörlighet av varor säkerställer att svensk skogsindustri fritt kan importera virke och därigenom sänka virkespriserna för enskilda skogsbrukare. På så sätt blir det mycket svårt att driva hållbart skogsbruk på små och medelstor skala som är inriktat på kvalitet – istället gynnas ett högmekaniserat bruk inriktat på kvantitet. Fri rörlighet av kapital säkerställer att ”skogsklippare” kan göra snabba affärer och använda skogsmark som spekulationsobjekt, vilket höjer markpriserna över produktionsvärdet och därmed försämrar möjligheterna för seriösa skogsbrukare att få tillgång till mark.

Frågan om EU:s skogsstrategi handlar alltså om en maktförskjutning till en institution som i sina grundlagar underminerar samma hållbara skogsbruk som den säger sig förespråka. EU:s ökande makt över skogen är en fråga som NOrdBruk arbetat med och varnat för i fem års tid.

Samtidigt sträcker sig frågan om bestämmanderätt långt utanför Sverige. Om vi vill förvalta våra naturresurser på ett sätt som är hållbart och i enlighet med demokratiska principer så ska naturligtvis andra länder kunna göra detsamma, utan inblandning från Sverige. Så ser det inte ut idag. Svenska skogsbolag och privata investerare äger stora arealer skogsmark i andra delar av världen. Stora Enso, som äger ca 8% av Sveriges produktiva skogsmark, äger t.ex. eukalyptusplantager i Brasilien, och f.d. statsminister Göran Persson är kopplad till stulen skog i Rumänien (1). Låt oss gå djupare in i ett exempel från Litauen.

Litauens största privata skogsägare är IKEA, som på kort tid köpt upp 27 000 ha produktiv skogsmark (i Lettland äger de ytterligare 90 000 ha), och SEB äger 14 000 ha. Dessutom hjälper Svenska Skogssällskapet privatpersoner i Sverige att systematiskt köpa upp mark i de baltiska länderna. Det ökande svenska skogsägandet innebär att makten över den litauiska skogsmarken, liksom vinster och skatter, försvinner ut ur landet. I många fall exporteras virket dessutom till Sverige, vilket gör att även mervärdesproduktionen utlokaliseras. Medan svenska spekulatörer och bolag tjänar på detta är konsekvenserna för enskilda svenska skogsbrukare negativa: skogsbolagens vinster från dessa affärer och den säkerställda importen av billigt virke bidrar till att hålla virkespriserna låga. Eftersom många bönder är beroende av inkomster från sitt skogsbruk påverkas även jordbruket negativt.

I Litauen finns betydande oro för bl.a. IKEA:s markuppköp, på grund av de utarmande demokratiska och socioekonomiska konsekvenserna som de innebär. Ett annat betydande argument mot markuppköpen från litauiskt håll är hotet om en industrialisering av skogsbruket och de negativa konsekvenserna för miljön som detta innebär. 

Åtta medlemmar i Litauens parlament, inklusive den dåvarande miljöministern (alla från partiet ”Lithuanian Farmers and Greens Union”) tog för ett par år sedan initiativ till att försöka hindra denna utveckling. En begränsning på 1500 ha för nya förvärv på skogsmark av företag och privatpersoner antogs av parlamentet i juli 2019. Kort därpå kontaktade svenska ambassaden Litauens president Gitanas Nausėda för att “förmedla svenska investerares oro”, vilket framgår i en artikel från LRT (Litauens motsvarighet till SVT): Swedish Embassy says it didn’t ask Lithuanian president to veto forest ownership restrictions (2). Därefter försökte presidenten att använda sitt veto för att stoppa lagen. Parlamentet avvisade dock vetot, med 90 röster mot 8. 

Historien slutar tyvärr inte där. I september 2020 begärde EU-kommissionen miljöministerns förklaring till varför Litauen begränsar markuppköp (3). EU-kommissionen hotar nu med ett överträdelseförfarande mot Litauen då den nya lagen bryter mot EU:s grundfördrag om fri rörlighet av kapital. I den litauiska debatten som följde ställdes frågan: Har Sverige eller något annat EU-land pressat kommissionen till att blanda sig i?

En litauisk parlamentsledamot kommenterade markkoncentration och utländska markuppköp så här: Vad är skillnaden mellan att ett företag köper upp mark och att en ockuperande makt tar marken? Jo, om ockupationen upphör får vi tillbaka marken, men hur kan vi få tillbaka marken från ett företag? 

Litauen är ett land som varit självständigt 49 av de senaste 100 åren. Exemplet visar både EU:s roll och svenska statens inställning till skogsfrågan. 

Detta ojämna maktförhållande finns både inom och mellan nationer. Sedan baggböleriet, ca 1850–1906, äger privata bolag 25% av vår produktiva skogsmark. Den siffran är betydligt högre i Norrlands inland – ett område som är oerhört rikt på naturresurser men som utarmas på skatter och vinster och därmed skapas underskott i välfärdssystemet. 

Det är inte bara mönstret från baggböleriet som idag upprepas, dessutom är aktörerna i flera fall desamma. Detta är avgörande då de vinster som bolagen kunnat skörda de senaste 150 åren kan användas för att öka både sina ägor och sitt inflytande över beslutsfattande – både i Sverige och i EU.

Det är inte rimligt att ännu mer makt över skogen flyttas till en överstatlig institution som fungerar som ett verktyg för stora skogsbolag och investerare att främja sina intressen.

Referenser:

1. ATL. (2019). Svenskt bolag äger omstridd rumänsk skog.
2. BNS. (2019). Swedish Embassy says it didn’t ask Lithuanian president to veto forest ownership restrictions. LRT English. 
3. BNS. (2021). Lithuania faces EU sanctions over cap on land ownership. LRT English.