Handla med hunger

Tove Sundström

Mellan den 12–17 juni höll Världshandelsorganisationen (WTO) en ministerkonferens i Genève, Schweiz. Mötet kallades MC12 och är den första ministerkonferensen som organiserats av WTO på fem år. Tre av de huvudsakliga frågorna som behandlades var patenträttigheter för vaccin mot COVID-19, restriktioner gällande fiske, och konsekvenser orsakade av Rysslands krig mot Ukraina. 

Som vanligt är Sverige en drivande nyliberal kraft. Enligt en artikel av utrikesdepartementet säger Anna Hallberg (S), utrikeshandelsminister, följande: ”Jag skulle vilja gå så långt som att säga att vi räddat världshandeln fem i tolv”. Det hon syftar till är de exportrestriktioner som diskuterats och varslats om – som nu motarbetats inom WTO. I och med kriget i Ukraina hotas Europa och delar av världen av livsmedelsbrister, varav minskad export blivit en omtalad konsekvens. Nu har man dock har kommit överens om hur viktigt det är att hålla handeln öppen, för att ”…det [har] skapats en global livsmedelskris som slår hårt mot världens fattiga”. 

Anna Hallberg säger också att Sverige ”står upp för ett handelssystem som är förutsägbart, regelbaserat och inkluderande”. Nog kan La Via Campesina (LVC) och dess medlemsorganisationer världen över säkerligen hålla med om att det globala frihandelssystemet är förutsägbart – men inte särskilt inkluderande. Övertygelser om vad som är förutsägbart med det globala frihandelssystemet lär också skilja sig åt mellan organisationerna. LVC organiserade under samma dagar som WTO:s ministermöte en motdemonstration, med ”Free trade fuels hunger” som ledord. Det som kommer hjälpa världens fattiga är, enligt LVC och NOrdBruk, matsuveränitet – inte frihandel. Frihandel prioriterar vinster för multinationella företag och har under en lång tid lett till instabila lokala marknader och nedläggning av fiske, jordbruk och annat naturbruk. WTO är i grund och botten baserat på kolonialism där multinationella företag går in och köper mark, extraherar naturresurser, förädlar dem, och säljer dem dit köpkraften är starkast. Detta lämnar lokalbefolkningen utan tillgång till mark och följaktligen utan möjlighet till lokal livsmedelsproduktion. 

Jeongyeol Kim, medlem i den koreanska föreningen Korean Women Peasant’s Association och även International Coordination Commitee (ICC) för La Via Campesina, säger (fri översättning): 

”Frihandel orsakar hunger. Efter 27 år under WTO:s styre är denna slutsats tydlig. Det är dags att hålla jordbruk utanför alla frihandelsavtal. Pandemin, och den chock som orsakats av krig, har tydliggjort att vi behöver ett lokalt och nationellt livsmedelssystem som utgår från människor, inte företag. Ett system som bygger på solidaritetsprinciper och samarbete, snarare än konkurrens, tvång och geopolitiska agendor”.

Är det någonting som ska rädda världens fattiga, bota hunger och landlöshet, så är det sannolikt inte den organisation som varit med och orsakat den digra situation som jordbrukare och bönder världen över nu befinner sig i. 

Frihandel och frihandelsrelaterade avtal leder bland annat till ett beroendeskapande mellan världens sydliga och nordliga länder. Länder i syd är bundna att producera billiga råvaror till västvärlden, och samtidigt nödda att importera antingen lågkvalitetsprodukter, exempelvis mjölkpulver, eller förädlade produkter som mekanik och mediciner, från länder i väst. Den kolonialistiska relationen syns delvis genom att västvärlden äger en större del av den värdeskapande processen, dels genom att export av varor med priser under produktionskostnaden innebär en utslagning av lokal och inhemsk produktion och därmed skapar detta beroende. Prisdumpning, som just det här fenomenet kallas, sker i många riktningar och påverkar småskaliga naturbrukare globalt, men med varierande konsekvenser som syns olika tydligt. I Sverige tenderar regeringen att se problem orsakade av prisdumpning som en fråga för globala syd, och erkänner inte de effekter som är synliga även på hemmaplan. Det finns ett stort behov av att tydliggöra de mönster som är gemensamma för att kunna driva ett solidariskt arbete för matsuveränitet. 

Genom de investeringsrättigheter som inkluderas i frihandelsrelaterade avtal tillåts transnationella företag anskaffa sig mark världen över. Detta kallas landgrabbing, och bidrar, tillsammans med prisdumpning, till en ytterligare utslagning av lokal livsmedelsproduktion. Allt orsakat av vad Hallberg kallar för ett ”förutsägbart, regelbaserat och inkluderande” handelssystem. Det som syftas är dock inkluderande för den rika och mäktiga minoriteten. 

I det paket av avtal och överenskommelser som blev resultatet av MC12-mötet finns en del som är bindande och en del som inte är det. Ett av avtalen nämner livsmedelssäkerhet, som visserligen är ett begrepp som innefattar tillgång till mat snarare än rättigheter, men är inte bindande och nämner inte risker gällande spekulation på livsmedel. Andra avtal, som är bindande, fokuserar i huvudsak på att förbjuda exportrestriktioner. Mönstret är tydligt – inom WTO menar man att det är exporten som behöver skyddas, det är hot mot export och frihandel som hotar livsmedelssystemet och orsakar hunger. Detta är dock inte att följa problemen hela vägen till roten. LVC lyfter fram att hungersnöd och brist på livsmedel inte uppstår när den globala exporten hotas, utan redan då livsmedelsförsörjning världen över görs beroende av export och frihandel, samtidigt som lokal produktion och matsuveränitet omöjliggörs. En av La Via Campesina:s ungdomsledare, Burry Tunkara, från den gambiska föreningen Gambian Organization of Small-scale Farmers, Fishermen and Foresters, säger (fri översättning): 

”WTO försvarar bara de rika och deras kommersiella intressen. WTO är ett verktyg för nykolonialism. Det tjänar enbart intresset hos multinationella företag att hitta nya marknader och billigare arbetskraft”. 

Inför detta ministermöte, under hösten 2020, lade Indien och Sydafrika fram ett gemensamt förslag om att, gällande vaccin mot COVID-19, frångå delar av det avtal som rör intellektuella rättigheter: TRIPS-avtalet (Trade Related Aspects of Intellectual Property Rights). Förslaget motiverades av att en ökad tillgång till den teknologi och kunskap som krävs för att producera vaccin skulle gynna låg- och medelinkomstländers möjligheter för inhemsk tillverkning, och minska beroendet av att rika länder eller företag välvilligt väljer att subventionera eller skänka bort vaccin. Genom monopol hindrar multinationella läkemedelsföretag ökad lokal produktion, och blockerar därmed möjligheter för vissa länder att överhuvudtaget få tag på vaccin – på annat sätt än genom att importera dem för höga summor. 

Vid ministermötets slut konstaterar WTO:s generaldirektör Ngozi Okonjo-Iweala följande angående undantaget från TRIPS-avtalet: ”Kompromissen gällande TRIPS-avtalet kommer att bidra till ett pågående arbete för att decentralisera och diversifiera produktionen av vaccin, så att en kris i en region inte orsakar att andra regioner förlorar tillgång”. Detta uttalande innehåller bestämt en förståelse för den kritik som läggs fram av LVC, nämligen att patent och immaterialrättigheter är hot mot en fullgod försörjning världen över – detta oavsett om det gäller vaccin eller produkter baserade på råvaror. I slutändan godtog WTO ett undantag från TRIPS-avtalet – dock så begränsat att detta undantag knappast kan sägas ha skett, eftersom det gäller samma typ av undantag som redan ingår i det existerande avtalet. Ändå presenteras detta (visserligen av WTO själva) som att WTO varit ”historiskt tillmötesgående”. 

I en lång rad av besvikelser som kan räknas upp gällande de tillvägagångssätt som WTO valt att bemöta olika rådande kriser med, kan också frågan om fiske nämnas. Bakom en slöja av att vilja värna om havshälsa och minska överfiske har WTO beslutat att subventioner och stöd till fiskare ska begränsas kraftigt. Detta innebär en livshotande situation för de många som livnär sig på småskaligt fiske i ekonomiskt svaga länder. Givetvis finns det kryphål i dessa restriktioner – nämligen att stöd kan ges till aktiviteter som går ut på att ”bygga upp fiskbeståndet”, någonting som rikare länder kan utnyttja. Återigen syns det klart och tydligt vart WTO:s prioriteter ligger. 

En annan slutsats som dras av Ngozi Okonjo-Iweala vid mötets slut är följande: ”Resultaten visar att WTO är, i själva verket, kapabel till att svara på de nödlägen vi upplever i vår samtid”. Det WTO är bra på, i själva verket, är att värna om multinationella företag och rika länders intressen, som Burry Tunkara säger i tidigare citat. Denna tendens hos WTO kan också ses i hur man har behandlat frågan om vad som kallas public stockholding. Detta beskriver länders och regeringars möjligheter att genom olika metoder skapa lager av livsmedel för att minska sårbarheten i kristider – alltså ett sätt att kringgå de kolonialistiska handelsregler som råder. Sedan 1995 har WTO:s avtal Agreement on Agriculture begränsat hur regeringar får ge stöd åt landets jordbrukare, en anledning till att flertalet länder ville diskutera möjligheten att utöka vad som tillåts under public stockholding under ministermötet. Dessa förslag motsattes dock av majoriteten av de rikaste länderna – det finns nämligen en tendens att se jordbruksstöd i fattiga länder som ”marknadsstörningar”, medan liknande stöd i förmögna länder istället kallas för ”handelsmotiverande insatser”. 

Kritiken mot public stockholding är alltså att det stör konkurrensen på marknaden. Man erkänner visserligen att det, särskilt under kriser som under pandemin och det rådande kriget i Ukraina, finns orsak till oro gällande försämrade handelsvillkor och prisfluktuationer på livsmedel. Det finns dock ingen vilja att motverka det genom något annat än ”en beslutsamhet att uppnå ett rättvist och marknadsstyrt jordbrukssystem”. Det är dock omöjligt att reformera en organisation som är uppbyggd på de få rikas utnyttjande av en marginaliserad majoritet. 

Vi behöver ett handelssystem som är baserat på solidaritet och samarbete, självbestämmande och matsuveränitet – någonting som lyftes fram under de motdemonstrationer som organiserades av LVC. Då belyste man också hur tydligt det är att frihandel inte förmår mätta världens befolkning, utan snarare orsakar svält. För jord- och skogsbrukare, pastoralister, fiskare, urfolk och ursprungsbefolkning kräver LVC att frihandelsavtal, oavsett om de tas fram av WTO eller är bilaterala eller regionala, aldrig berör livsmedel. Efter mobiliseringen under WTO-mötet är budskapet från LVC tydligt: Vi uppmanar länder att gå ur WTO och förespråkar att ett nytt forum för diskussion kring handelsfrågor bildas.